~BÖRJAN AV DET JAG TRODDE SKULLE BLI SLUTET ~

Tåget har redan börjat rulla. Jag ser min enda chans att komma undan sakta försvinna.
Någonstans hör jag rösterna av dem. Deras röster. De upprörda mansstämmorna skär in i mina än så länge unga öron.
Vad fan ska jag göra?
Jag ser mig omkring på den folktomma, helt öde perrongen och vet att de, inom loppet av några minuter kommer att vara ifatt mig. En svag bris fläktar tygremsorna som någon hängt upp i de krossade kvarlevorna av en gång så fina fönsterkarmarna i ett desperat försök att skydda det uråldriga stationshuset från det bitande höstvädret.
Det är varmt men ändå kallt. Svettigt men ändå bitande kyligt.
Känslan av att döden är nära griper ett hårdare tag om mitt hjärta, min kropp, mitt lynne. Tankarna flyr.
Nej, det här är ingen hjältesaga, det är inte legendariskt, inte heller kriminellt men inte helt lagligt. Det är i all hand ganska tragiskt. Mycket vatten har runnit, men inte stillat min törst. Mina satelliter har alltid kretsat kring krångliga beslut. Det är ett krångligt liv.

Utan förvarning känner jag min kropp falla mot helvetets mörker. Snappar efter luft i den omslutande tomheten. Uppgivenheten tar över. Men nog finns det en människa kvar inuti mig, jag tror jag hör den, någonstans långt där inne. Jag har hört den förut men inte lyssnat för än nu.
Den viskar mig till sans, drar i de enda levande trådarna. 
Jag vill.
Jag kan.
Jag ska.

Den som gillar rosor borde tåla taggiga stjälkar. Och vad dansar på rosor – om inte en människa i livet? Även om i synnerhet min ros har vissnat, tappat alla blad, så finns det knoppar, nytt liv som lever kvar.
Jag häver mig ur mörkret, tomheten. Jag återvänder till livet. Livet återvänder till mig.
Känslan av att ha övertaget.
Wow.
Jag tar ett steg.
Jag tar två.
Jag lever.

Rösterna.
Jag ser mig desperat omkring. Vad blir nästa steg i vårt oändliga spel?

Från början.
Allting är samma men det händer olika.
Klanerna.
Ja, det är de som ställer till det för mig. Jag har inte valt det här livet. Det skulle nog ingen göra frivilligt.
Född i Hägerns ljus.
Jagad i örnarnas mörker.
För alltid strid.
Det går inte att bortse att jag är den enda kvarlevande Hägern efter Örnarnas brutala framfart.

Gammal pojke, ung man. Precis på väg att ta steget över tröskeln. Livets tröskel. Bli en man.

Nu kommer rösterna närmare. Hör de bakifrån det ödelagda stationshuset. Staden är nerbrunnen, borta för alltid. Kvarlevorna är betongtänder som taggigt ätit upp sig själva. Gömställena är få. Men min flyktinstinkt tar över. Jag springer. Jag springer fort. Det är det här jag är tränad till. Fötterna rör sig lätt över den brustna marken.

–        Ey, där är han!

Rösten som ekar i den tryckta tystnaden är mordlysten. Sugen på hämnd för en hundraårig fejd. Det är vargens röst. Jag har med tiden märkt att det är han som ser allra bäst. För det är ju det de är kända för. Örnarna ser. Hägrarna hör. Båda är snabba men hägrarna rör sig lätt och smidigt medans örnarna är starka, som byggda för att jaga och fånga sina byten.

Jag springer fort. Fortare än innan. Jag visste inte ens att jag kunde springa såhär fort. Men de tunga stegen som kommer bakifrån hörs allt tydligare. Deras rosslande andetag gräver sig in i mig. De kala träden gungar lätt i vinden. Susar förbi mig i min flyende färd.
Men hur? Hur ska jag kunna fly nu, i en stad utan tecken på liv, mitt ute i ett land bortom ingenstans? Bortom livets gränser.

Liv. Livet. Vanligt liv. Skola. Jobb. Handla mat. Alla behöver de ta sig till sina mål.

Ett nytt gnisslande ljud viner genom luften och sätter mina trumhinnor i gung. Som ett väsande någonstans långt borta ifrån närmar det sig.

Och jag förstår plötsligt att livet inte tar slut här. Det här är inte slutet. Det är en början på ett nytt liv.