Bloggtävling hos dressyrmupparna
Nu tänker alla säkert såhär; Hilda - bloggtävling? HAHAHAHA
Så tänkte jag också först men när jag såg den här tävlingen tändes en ny tanke. Varför inte? Jag har hur länge som helst (även omde inte funnits så länge) suktat efter dressyrmupparnas egendesignade produkter. Men sen gäller det också att prioritera sina pengar och just nu är det inte hästutrustning som står överst även om jag väldigt gärna skulle vilja det...
Men ååååh, vad jag bara önskar att jag hade en hel fin dressyrmuppoutfit även om jag själv inte är så dressyraktig av mig även om jag kanske är en mupp?
Skulle det inte vara en perfekt present till hästarna när de kommer hem i maj? För då kommer säkert allt vara slutsålt för så fint som det är räcker inte lagret knappast länge till :(
Åhmajgad.
JAJAJA
Jaja
Bilder
9. Någon du skulle vela byta liv med för en dag, och varför?
Detta kan bli svårt.
5 minuter senare;
Oj.
Detta är svårt.
8. Min största rädsla
Min största rädsla är att bli döv.
Att inte kunna höra längre skulle fullständigt döda mitt liv.
Jag är beroende av ljud.
Jag måste höra allt och alla och klarar inte av att hålla för öronen eller ha öronproppar.
Haha, det roliga med detta är att jag kan lyssna på två personer samtidigt, utan att märka någon större skillnad som om jag bara skulle lyssna på en i taget, detta förutsätter dock att det är rättså vardagliga samtal som man inte fullständigt måste dyka in i för att förstå.
Jag tror att vördnaden för min hörsel har byggt upp min tysthet, som ibland kan framstå som blyghet. Att alltid lyssna på andra har gjort att jag inte gärna pratar själv, och när jag väl pratar så kan jag inte prata högt. Jag har liksom tappat den viktiga (egentligen självklara) förmågan. Det skapar en hel del problem när jag spelar teater, det kanske också är det som gör att jag är dålig på att spela teater och inte alls tycker det är kul.
Det roligaste med allt detta är att jag måste ligga under täcket när jag sover. Under täcket domnar alla ljud iväg lite luddigt och man behöver inte tänka så mycket på var de kommer ifrån och vem som har orsakat de. Det mest optimala är att ha en kudde på huvudet eftersom det blir både varmt och svårt att andas när man ligger under täcket, det dåliga med kudden är att den kan ramla av när man vänder sig - och då vaknar jag ju.
Så ja - jag är nog helt enkelt en riktig lyssnare.
7. En sak som aldrig får hända!
ojojoj. Hm.
JO JAG VET JAG VET
- MIN HÅRDDISK FÅR ALDRIG KRASCHA!
jo, nu är det såhär att jag är väldans korkad och har alla mina bilder på ett ställe, en dator som typ har cancer - inte så smart.
Bilder betyder fruktansvärt mycket för mig, visst finns det fortfarande minnesbilder i mitt huvud, men minnen med riktiga bilder betyder så mycket mer ! <3
Speciellt filmer väcker tydliga minnen. Då får man verkligen den riktiga känslan i kroppen!
(självklart är det ju så att ngn i min falmilj eller mina vänner inte får dö är viktigare än min hårddisk, men jag antar att den här punkten vill att man syftar på något lite anorlunda?)
Jag menar - vem hade kommit ihåg det här lika bra utan en bild?
Lite äckligt dock, så jag klippte av dom :( Men först efter att jag hade samlat på mig ett till!
Eller detta? :
Min bror är ganska söt på den här bilden, kan bero på att han är på fel håll.... .__.
åkej, jag får komma med lite bättre bilder å argument sen, har ju mammas dator så det är lite snålt med mina minnen ...
6. Alla hästar i stallet
5. Favoritbilder jag tagit
Det finns många, men de är ju på den andra datorn så ni får dom sen, puss
10. 10 saker du inte visste om mig
4. Det här är jag bra på
Men konstigt nog måste jag nog säga världens mest absurbdaste (haha, stavning?) grej här.
Jag är bra på att vara artig!
HAHA.
Ellerhur är det underligt?
Sen är det ju väldigt kul när folk uppskattar mina bilder och när jag sjunger å spelar gitarr för dom, för det tycker jag är väldans kul.
Vad förvirrat det blev nu.
Skit samma, puss
3. Det här behöver jag träna mer på
Jag tror jag behöver öva på att vara mig själv. Har lite svårt för att känns mig bekväm med andra människor, speciellt om jag inte känner de så bra, blir sån tryckt stämning då och man kan liksom inte riktigt släppa loss och vara sig själv. Egentligen kan jag typ bara vara mig själv på riktigt riktigt när jag är med Matilda eller Elvira. Det är så lätt att vara sig själv med de å vi har samma intressen och ja, allt är liksom perfekt när man är med dom (och alla mina andra kompisar också förstås, puss på er :* ).
Med andra ord är det kanske mitt självförtroende som behöver byggas upp.
2. När & varför jag började rida
Varför jag började kommer jag knappast ihåg, men dedär hästapållarna var väl lite söta.
Lite såhär söt var jag när jag hade ridit i tre år, det var den äldsta bilden jag hittade på mammas dator.
1. En bild på min favorithäst
Och alltså lille Askur. Hihi, roligare gubbe har jag aldrig träffat (en av http://litenrutigprick.blogg.se/´s pållar).
Nu hakar jag på
9. Någon du skulle vela byta liv med för en dag, och varför?
15. Vad får mig att må bra?
24. Mitt motto
Betygsavgörande å jag klantar mig, kan du slå mig?
~BÖRJAN AV DET JAG TRODDE SKULLE BLI SLUTET ~
Tåget har redan börjat rulla. Jag ser min enda chans att komma undan sakta försvinna.
Någonstans hör jag rösterna av dem. Deras röster. De upprörda mansstämmorna skär in i mina än så länge unga öron.
Vad fan ska jag göra?
Jag ser mig omkring på den folktomma, helt öde perrongen och vet att de, inom loppet av några minuter kommer att vara ifatt mig. En svag bris fläktar tygremsorna som någon hängt upp i de krossade kvarlevorna av en gång så fina fönsterkarmarna i ett desperat försök att skydda det uråldriga stationshuset från det bitande höstvädret.
Det är varmt men ändå kallt. Svettigt men ändå bitande kyligt.
Känslan av att döden är nära griper ett hårdare tag om mitt hjärta, min kropp, mitt lynne. Tankarna flyr.
Nej, det här är ingen hjältesaga, det är inte legendariskt, inte heller kriminellt men inte helt lagligt. Det är i all hand ganska tragiskt. Mycket vatten har runnit, men inte stillat min törst. Mina satelliter har alltid kretsat kring krångliga beslut. Det är ett krångligt liv.
Utan förvarning känner jag min kropp falla mot helvetets mörker. Snappar efter luft i den omslutande tomheten. Uppgivenheten tar över. Men nog finns det en människa kvar inuti mig, jag tror jag hör den, någonstans långt där inne. Jag har hört den förut men inte lyssnat för än nu.
Den viskar mig till sans, drar i de enda levande trådarna.
Jag vill.
Jag kan.
Jag ska.
Den som gillar rosor borde tåla taggiga stjälkar. Och vad dansar på rosor – om inte en människa i livet? Även om i synnerhet min ros har vissnat, tappat alla blad, så finns det knoppar, nytt liv som lever kvar.
Jag häver mig ur mörkret, tomheten. Jag återvänder till livet. Livet återvänder till mig.
Känslan av att ha övertaget.
Wow.
Jag tar ett steg.
Jag tar två.
Jag lever.
Rösterna.
Jag ser mig desperat omkring. Vad blir nästa steg i vårt oändliga spel?
Från början.
Allting är samma men det händer olika.
Klanerna.
Ja, det är de som ställer till det för mig. Jag har inte valt det här livet. Det skulle nog ingen göra frivilligt.
Född i Hägerns ljus.
Jagad i örnarnas mörker.
För alltid strid.
Det går inte att bortse att jag är den enda kvarlevande Hägern efter Örnarnas brutala framfart.
Gammal pojke, ung man. Precis på väg att ta steget över tröskeln. Livets tröskel. Bli en man.
Nu kommer rösterna närmare. Hör de bakifrån det ödelagda stationshuset. Staden är nerbrunnen, borta för alltid. Kvarlevorna är betongtänder som taggigt ätit upp sig själva. Gömställena är få. Men min flyktinstinkt tar över. Jag springer. Jag springer fort. Det är det här jag är tränad till. Fötterna rör sig lätt över den brustna marken.
– Ey, där är han!
Rösten som ekar i den tryckta tystnaden är mordlysten. Sugen på hämnd för en hundraårig fejd. Det är vargens röst. Jag har med tiden märkt att det är han som ser allra bäst. För det är ju det de är kända för. Örnarna ser. Hägrarna hör. Båda är snabba men hägrarna rör sig lätt och smidigt medans örnarna är starka, som byggda för att jaga och fånga sina byten.
Jag springer fort. Fortare än innan. Jag visste inte ens att jag kunde springa såhär fort. Men de tunga stegen som kommer bakifrån hörs allt tydligare. Deras rosslande andetag gräver sig in i mig. De kala träden gungar lätt i vinden. Susar förbi mig i min flyende färd.
Men hur? Hur ska jag kunna fly nu, i en stad utan tecken på liv, mitt ute i ett land bortom ingenstans? Bortom livets gränser.
Liv. Livet. Vanligt liv. Skola. Jobb. Handla mat. Alla behöver de ta sig till sina mål.
Ett nytt gnisslande ljud viner genom luften och sätter mina trumhinnor i gung. Som ett väsande någonstans långt borta ifrån närmar det sig.
Och jag förstår plötsligt att livet inte tar slut här. Det här är inte slutet. Det är en början på ett nytt liv.
ps: jag lider ej av depression
Jag har endast en vals på mig å jag steppar som fan
Asså, jag säger bara
Att göra, eller att inte göra
- Skriva önskelista! (haha, det är ju trots allt jul snart, å det hör ju till)
- Ränkna ut hur mycket poäng jag har, så jag kan se hur mycket jag har höjt/sänkt till de preliminära intagningsbetygen.
- PLUGGA TYSKA (tyska prov imorgon, seriöst fml)
- Å så var det matten (prov torsdag+fredag)
- å för att inte glömma engelskan !
